headspace

Nu är klockan sådär mongomycket igen. jag undrar varför jag gör såhär mot mig själv.
nu går det inte att sova, för de har börjat såga ned träd utanför mitt hus. maskinen börjar sätta sig på psyket.
saker får inte sätta sig på psyket. vänligen sluta innan jag lastar ngt tungt på de som kör maskinen.



trocadero är jävligt gott förresten. ni vill inte veta hur kort tid det tog mig att dricka de där.

Yuppie: I don't think he's working now. All he ever talks about is monkeys and robots.

--Mayrose

alla dessa jävla citat jag skriver är förresten tagna från länken i min lista. jag roar mig med att surfa runt där inne på nätterna när jag helt enkelt inte klarar av att prata med någon.(vilket är relativt jätteofta just nu) det är en fin sida hursom. väldigt fin. den visar exakt hur puckade människor kan vara.

De senaste nätterna har jag setat fast i något någon sa mig för ett par år sen. "jag förstår mig fan inte på dig. ena stunden så föraktar du andra och ser dig som bättre än dem, andra stunden är det dig själv du föraktar". om jag inte minns fel så ville denne mena att detta inte är möjligt. att något av det var fel.
jag hade inte ett enda svar då förutom att lägga på telefonen.
men det är jävligt möjligt, och det farliga inträffar när jag träffar på någon som fattar det.

för det finns ingen rättvisa i att kompletta främlingar förstår vad jag menar på 2 meningar, medans människor som jag kämpar för att behålla i mitt liv och som betyder så jävla mycket - efter månader och år fortfarande inte kan förstå. hur mycket jag än förklarar , hur mkt jag än skrikigt genom åren.

Du sa att någon dag skulle någon fylla upp din plats med. du sa "det finns inget mer att säga för allt har blivit sagt genom åren. gör ingenting som du inte har chans att ångra". och sen försvann du. och det finns ingen rättvisa för du fattade. du var en av de få som såg. och som kunde se ännu längre bakom det.
och det är omöjligt för mig att inte uppskatta det till den gräns som jag gör, inte med tanke på hur resten av tiden sett ut.

han var min allra bästa vän. jag brukade kalla honom min pappdocka för jag kunde se igenom honom.

 men det var han som såg igenom mig.

Guy #1: Hey. Is it hailing out?
Guy #2: Hail yeah!
Silence for a few seconds.
Guy #2: I said...
Guy #1: I heard you. Shut up.

--Joe's Pizza, Carmine & 6th Ave

fyllesms från en bekant: "reflektion: folk bråkar mycket när dom är fulla"
folk blir ganska dumma när de druckit med.

shit shit. jag såg X3 ikväll förresten. Phoenix!
I fucking adore her, vilken skepnad hon än dyker upp i.

dessutom har jag någon fetish för tjejer som blir spräckliga och svarta i ansiktet. klassiker är ju i buffy när Willow blir "dark-willow". det är något som tål att ses många gånger per vecka.

morgonens problem: ska jag sova eller inte?

10 minuter senare:

sådärja.

almost night and i'm playing "dear miss lonely hearts" close too max volume. guess my neighbours must love me.
but i just see it as fair. daytime when -I- need to sleep, they allow their children to drive their little annoying cars into my door. so go fuck yourselves. I'm thinking about filing a complaint.
The day i become a mother, people will be chocked by how much i really hate children. I will always love my own child - and hate all other's.

one day i'm actually gonna write something usefull here. that was my plan from the beginning. but since i'm not sure what to wright yet, you'll just have to wait.

stargate here i come!
major carter: Sir, you can't name the ship "the enterprise".
jack: why not?!!

yeah, why not?

14:47
my home smells like a dump. please tell me why.
todays song: check link further down.. and then let me know how long it took you too turn it off.

i should do so much, but today i got my gamecard. Wow here i come!

http://dojo.fi/~rancid/loituma__.swf

such a shame that i've got this split personalities thing going on here, i think it changes quite a few stuff.

friday evening:
how is it possible that the knowledge that i feel bad again - can make me feel better?
for a month or so, i woke up to misery. i dragged my sorry arse to school
just to endure a few hours of headache and all sort of negative feelings.
That ofcours made me realize that i won't be able to finish this term as planned,
that it'll all just have to wait for the fall. I made the decision to speak to my mentor
the week after -letting her know that i won't be showing up much this last month of term.

and now i feel great. (yes i know, "great" is to exaggerate - but compared to
the state i know a human being can be in, i really feel great).
I have not had the conversation with my teacher yet - and seriously...
how do I tell her that i quit school for the rest of term because of my mental state -
while..smiling?

Is this state i'm in just an effect of me being in controll?

I'm not sure. I don't really know what to do now. If my assumption is correct
then the best thing to do would be to follow the path i've chosen.
but in the case i'm wrong it would mean that i could take all
my degress before summer hence giving me an opportunity to move on from my school
where i'm not even close to happy.
would it be worth it?
or can i endure one more term in those corridores? where my steps echo as i
with heavy heart every day drag myself to class just to remember what have been.

What will never come back.

Today's song: the cry of mankind with My Dying bride. The live version.

monday afternoon:
i gotta learn not to log on as soon as i get home. i even forget
the need of breathing just for the pleasure to look upon my lovely character.

today i was in school to tell them i won't be coming back
now i really do feel better.. to the extent that i'm now gonna clean my windows.
(am i really feeling alright?)

one hour later:
 i'm dying. this was a bad idea. think that i'll just take one window/week.