headspace

vi är så rädda för oss själva
att vi får stora skälvan
om vi får vara för oss själva
om så bara två kvällar
så vi har e-mail o msn ring min mobil eller hem
så kan vi snacka lite skit, det var längesen
men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt
det känns viktigt att träna på tricket att
med mycket snack få lite sagt om det stora mörka hålet
aldrig i livet att vi vågar öppna såret

När jag var 19 år, det vill säga för fyra år sedan, valde jag att byta bort mitt namn givet till mig av mina föräldrar. Jag bytte till ett namn som inte är så vanligt, vilket väl kanske har hjälpt diskussionen att fortsätta. Men nu när det gått fyra år så har jag nått en gräns som jag inte kan stå vid längre. Jag känner att det inte är okej längre, att jävlas med mig för den sakens skull. men för att kunna förklara varför det inte är okej längre så måste jag förklara, vilket jag aldrig gjort förut. Det ligger inte i min natur att berätta sådant för människor öga mot öga och inte heller är det något som jag valt att träna på (att prata irl dvs). Därför väljer jag att skriva.

Jag var 19 år när jag bytte bort karin. Karin, detta förhatliga namn. De som ger mig gliringar hela tiden, vet ni hur det är att hata erat namn? Mitt namn var inte bara ett namn, mitt namn persionifierade en stor del av mig under den tiden. Karin för mig är den mobbade ungen i skolan i småstaden. Karin är barnet i trappan som var tom, vilsen. När jag var 16 år flyttade jag ifrån småstaden, ifrån småproblemen. Jag började försöka skriva karin på olika vis, men inget kunde förändra att det var mitt namn-. Och med det namnet följde känslor som jag inte kunde hantera. Jag var ingen karin. jag vet inte när jag slutade känna mig som det, men någonstans där. jag ville helt enkelt inte längre vara karin heller, jag ville inte vara offret. namnet fick en bitter smak i munnen som jag aldrig pratade med någon om.
när jag var 19 år valde jag att byta namn till Nil. Det hade i ganska många år varit mitt nick på internet och många av mina vänner kallade mig redan nil. Jag kände att jag kunde slappna av bakom det namnet. Av respekt för mina föräldrar, mest, valde jag dock att behålla karin som mellannamn. Jag sa att det var fullt okej ifall de fortfarande kallade mig för karin, eftersom jag har full förståelse för hur konstigt det måste ha blivit för dem.

Det är i nuläget bara min familj och delar av min släkt som forfarande kallar mig för karin. Jag lyssnar fortfarande till det namnet, vanor är svåra att lägga bort. Jag har dock aldrig sagt att jag tycker om det. Men den där respekten (som vissa tror att jag saknar så storligen) hindrar mig från att tjata alltför mycket om det. Jag motsätter mig att vidarepresenteras som karin, för nya kontakter. varför gör ni så? Varför sprider ni vidare ett namn som för med sig så mycket dåliga känslor för mig, som numer bara är ett dunkelt namn mellan nil och maria. ser ni heller inte hur tröttsamt jag tycker det är att behöva förklara för 100e gången att jag bytt namn men att ni fortfarande kallar mig karin. Många kan tycka att det är mitt eget fel då det är jag som satt mig i den sitsen, men jag bad aldrig om att namnet skulle föras vidare. Jag saknar respekten i de sammanhangen.

Sen kommer det till gliringarna, som jag fortfarande får. Jag har genom åren dragit på munnen och tänkt att det är väl okej, för de vet inte varför jag bytte. De ser det som någon omogen nyck som kommer gå över. Men jag har alltså nu nått gränsen där jag inte längre känner att det är okej. Varför ska jag jäklas med och hånas and god knows what, för att jag bytte namn som så många andra även gör? jag hade starka skäl till att inte längre vilja heta karin. varför ska jag behöva känna mig löjlig i andras närvaro, inträngd i ett hörn? När jag dessutom har med mig människor som alltid känt mig som nil, ser ni heller inte hur förvirrande det är för dem? jag förstår att det kan tyckas som en konstig balansgång, men försök gärna någon gång se till det. Försök någon gång förstå att det inte är en nyck, att jag inte en gång saknat "karin" eller för den delen - ångrat mig. att säga att man tror att jag inom 20 år absolut har bytt tillbaka till karin känns för mig som ett hån mot hur allvarligt det är för mig. vad det faktiskt betydde för mig att få ett nytt namn.

namn kan tyckas obetydliga för så många, men inte för mig. Igår satt jag och stirrade ned mot en namnskylt som sa karin hela kvällen och det kändes inte okej. Men under omständigheterna så accepterade jag det. Men sen spårade det ur, och bara för att någon tycker om att skämta tycker jag inte ursäktar något, då jag inte tycker om att bli skämtad med inom vissa ämnen. Jag kände inte att tidpunkten var rätt för utbrott som skulle klassa mig som det barn så många ändå verkar se mig som. Jag gick ut och diskuterade det med anders som föreslog att jag skulle skriva ned det iaf, där det inte kan verka offensive utan där jag har möjlighet att lägga fram mina åsikter. Mina känslor.

Jag visar er faktiskt så himla mycket respekt. Är det inte på tiden att ni visar mig någon tillbaka?




vi hade iaf trevligt på bröllopet, vad min blick än må säga =)