suddenly I see, this is all I wanna be
Mitt största dilemma just nu är egentligen inte ett megastort dilemma. Sommaren är här och med den kommer träffen med mitt gamla guild. Jag har väntat på det här i ett års tid, men nu när händelsens datum närmar sig river tvekan. Jag gjorde mycket dumt under tiden då jag spelade WoW, och värre är väl att det var mycket dumt med många olika människor. Som det ser ut i nuläget verkar hela grillningen bli ett tillhål för mina ex eller gamla kk's. Är det värt att åka till? might be, det beror på vilka andra som kommer. Så i skrivande stund försöker jag luska reda på gamla medlemmar, sådana som inte skulle sitta hela kvällen och bara prata WoW. för faktum är ju att jag glömt bort det mesta. Det är konstigt hur två års mer eller mindre konstant spelande kan försvinna på några månader. Vad är det jag söker på denna grillning, vad är dte jag tror ska infinna sig? Vad är det jag förväntar mig av mig själv? Hur står jag i frågan om alkohol nuförtiden, är det verkligen värt det? Jag har cirka en månad på mig att bestämma mig fullt ut. Möjligen blir det just den helgen vi måste flytta Anders, och då kan jag inte åka hur jag än gör. Skulle det göra mig bitter? Utan tvekan.
Vi hade en diskussion om WoW häromkvällen senast. jag vill börja spela igen. Anders vill inte att jag ska det. Jag tänker på det varje jävla dygn, men om han inte vill så låter jag bli. Jag antar att om det känns såhär nu så skulle jag vara fast ifall jag öppnade kontot. Eller, så blir det som A sa: jag lär bara sitta där och sakna alla som slutade. sakna en tid som aldrig kommer åter, en glädje jag itne kan hitta igen.
Det är den enorma sommartristessen som slagit till, det är den som gör att jag ens har tid att fundera på WoW. Visst finns de tankarna ofta där, men när när jag var aktiv i skolan så fanns det föga tid till för sådana drömmerier. Jag saknar min skola, väldigt mycket. Jag saknar de rutinerna. Inget ont till A, men nu har han gått hemma i 4 dagar eftersom han inte fick jobba. Och när jag inte har något att göra så blir det istället att vi går runt runt. Jag tycker att det är obekvämt, i kombination med värmen. När vi väl gör något är det okej, men det är den fruktansvärda energikrävande tristessen som suger bort all glädje.
Nåväl, idag har vi iaf varit och köpt oss våra gymkort. Det är min förhoppning att detta är något som kan sättas igång relativt snart, då det ger en möjlighet till gemensam aktivit. En öppning till ett lättare sinne, så att säga. Tyvärr får jag medge att våra nyinköpa sängar förhindrar detta nyttiga nöje,då de är så pass sköna att min självdiciplin säger tack och hejdå -varsegod att sov vidare.
Men utöver detta går vardagen sin gilla gång, eller hur man säger. Jag arbetar på att försöka lära mig om att äta bra, jag försöker dricka vatten. Jag spelar lite slöspel och jag läser lite böcker. Min våg säger att jag gått ned 2 kilo den här veckan, och efter 8 vägningar under olika perioder av dagen (med likadant resultat varje gång) får jag väl medge att dte kan vara sant - samt jubla lite. Jag tycker absolut att det här sättet fungerat bättre för mig än tidigare sätt, även om jag saknar den exakta vetskapen som viktväktarnas digitalvåg ger en. Det är långt ned till golvet och med tre stora vaglar på en redan urkass syn så är det itne alltid så lätt att se vad vågen pekar på. Att vaglarna nu påverkar synen är idag väldigt uppenbart, då jag börjat läsa i Deverry-sagan igen. Det finns inget mer jag önskar än att den här sommaren skulle vara över så att jag får operera bort skiten. Anders små diskreta antydningar om att jag är söt ändå är som honung för en trasig hals, ifall jag nu hade tyckt om honung. Oftast vill jag bara gråta när jag ser mig själv. Oftast gör jag det med.
Jag har väldigt stora förväntningar på hösten. Jag ska bara orka andas fram tills dess.
Vi hade en diskussion om WoW häromkvällen senast. jag vill börja spela igen. Anders vill inte att jag ska det. Jag tänker på det varje jävla dygn, men om han inte vill så låter jag bli. Jag antar att om det känns såhär nu så skulle jag vara fast ifall jag öppnade kontot. Eller, så blir det som A sa: jag lär bara sitta där och sakna alla som slutade. sakna en tid som aldrig kommer åter, en glädje jag itne kan hitta igen.
Det är den enorma sommartristessen som slagit till, det är den som gör att jag ens har tid att fundera på WoW. Visst finns de tankarna ofta där, men när när jag var aktiv i skolan så fanns det föga tid till för sådana drömmerier. Jag saknar min skola, väldigt mycket. Jag saknar de rutinerna. Inget ont till A, men nu har han gått hemma i 4 dagar eftersom han inte fick jobba. Och när jag inte har något att göra så blir det istället att vi går runt runt. Jag tycker att det är obekvämt, i kombination med värmen. När vi väl gör något är det okej, men det är den fruktansvärda energikrävande tristessen som suger bort all glädje.
Nåväl, idag har vi iaf varit och köpt oss våra gymkort. Det är min förhoppning att detta är något som kan sättas igång relativt snart, då det ger en möjlighet till gemensam aktivit. En öppning till ett lättare sinne, så att säga. Tyvärr får jag medge att våra nyinköpa sängar förhindrar detta nyttiga nöje,då de är så pass sköna att min självdiciplin säger tack och hejdå -varsegod att sov vidare.
Men utöver detta går vardagen sin gilla gång, eller hur man säger. Jag arbetar på att försöka lära mig om att äta bra, jag försöker dricka vatten. Jag spelar lite slöspel och jag läser lite böcker. Min våg säger att jag gått ned 2 kilo den här veckan, och efter 8 vägningar under olika perioder av dagen (med likadant resultat varje gång) får jag väl medge att dte kan vara sant - samt jubla lite. Jag tycker absolut att det här sättet fungerat bättre för mig än tidigare sätt, även om jag saknar den exakta vetskapen som viktväktarnas digitalvåg ger en. Det är långt ned till golvet och med tre stora vaglar på en redan urkass syn så är det itne alltid så lätt att se vad vågen pekar på. Att vaglarna nu påverkar synen är idag väldigt uppenbart, då jag börjat läsa i Deverry-sagan igen. Det finns inget mer jag önskar än att den här sommaren skulle vara över så att jag får operera bort skiten. Anders små diskreta antydningar om att jag är söt ändå är som honung för en trasig hals, ifall jag nu hade tyckt om honung. Oftast vill jag bara gråta när jag ser mig själv. Oftast gör jag det med.
Jag har väldigt stora förväntningar på hösten. Jag ska bara orka andas fram tills dess.
Kommentarer
Trackback