headspace

fortfarande huvudvärk. jag lutar åt min systers teori (även andras teori) att det har med mina evigt krånglande ögon att göra. Då jag ett tag nu varit behov av en läkartid så tar jag chansen och snor en. Det är möjligt fel uttryckt, jag känner nämligen stor ångest för att besöka sjukhuset igen. Men jag börjar inse att jag är tvungen, det har nu gått 4 månader sedan ajg senast träffade min ögonläkare. Jag opererades i mars och träffade honom sedan en gång i månaden fram tills i början av juni. Sommaren har förvisso varit bättre, vissa dagar, men värre när det varit varmt. Nu är det oktober och även om alla säger "vad bra det ser ut!" så kan jag inte riktigt ställa mig bakom det uttalandet. Borde jag inte göra någon sorts efterkontroll? Ska jag bara fortsätta gå och hoppas att det går bort av sig själv? Var det inte vad jag gjorde senast, vad hände då? Jo, jag fick bannor för att jag inte sökt sjukvård innan 6 månader hade gått. Nu i oktober har det 7 månader sedan de senaste problemen dök upp, men ingenting är ännu gjort. Visst ser det bättre ut, på utsidan. men jag vet hur dte känns under huden och jag vet hur det känns de flesta kvällar när jag lägger mig och det skär som nålar under ögonlocken så att jag inte kan röra ögonen. Var inte tanken att vi via min läkarkontakt skulle komma till rätta med varför jag hade alla dessa problem, eller iaf försöka rätta till det? Någon sa till mig att det är min skyldighet som patient att höra av mig. Det tycker jag inte, inte när jag blivit sagd att jag skulle kallas tillbaka i höst. När börjar det bli höst? I augusti och september gick jag runt och lurade mig själv med intalningen om att det inte var höst, för att slippa höra av mig eftersom det är ett sådant ångestmoment. Nu kommer jag inte undan längre, jag måste tränga mig på. Även om min läkare så säger "det finns inget jag kan göra, jag förstår inte varför du sökte hjälp här på specialavdelningen när du inte har problem"(vilket...han kanske skulle säga? jag vet inte. självförtroende någon?) så måste jag gå dit för jag måste höra honom säga det.

gud vilken ångest.

Jag gjorde ett halvdant försök att nå de som ger mig försörjningsstöd själv idag. det gick verkligen inget bra. Däremot pratade jag med min god man ikväll som meddelade mig att hon haft kontakt med dem men att de (förvånande...) inte riktigt viste samt var märkbart förvirrade av min situation. avd är det egentligen att vara förvirrad över? Ska inte alla ungdomar berättigas möjlighet att läsa sin gymnasieutbildning? Ifall jag, som behöver mer studietid än den normala ungdomen, då även behöver ett annat studiestöd än csn (som har sina bestämda veckor man kan få pengar som inte kan appliceras på min situation) har jag då inte rättighet att få det? ska jag inte ha samma chans som alla andra, bara för att det står i ngt fancy papper ngnstans att jag har problem som gör mig speciell? Jag har en möjlighet att må bättre, jag använder min skolgång som min rehabilitering mot ett bättre liv. visst går det otroligt långsamt, men jag är stolt över de steg jag tar. ska jag då inte få det stöd jag behöver utan avbrytas mitt i bara för att jag vill pusha mig själv över en gräns jag aldrig trodde jag skulle nå, för att jag inte vill sätta mig ned och vara nöjd med min situation? det kan jag onekligen inte vara, mitt mål är att trots mina problem vara en fungerande samhällsmedborgare som bidrar med något, inte bara lever på andras pengar. men för att nå dit så måste jag leva på någons bidrag och jag förstår inte hur det kan finnad förvirring över om jag ska vara berättigad detta bidrag när jag aktivt strävar efter att må bättre. jag vet vad som händer om jag sätter mig ned och är nöjd, det vet de flesta andra som känner mig med. då går jag ned mig igen, samma dåliga mörka ciklar som jag spenderat nästan hela mitt liv med att komma ur.

borde dessutom inte de som ger ut bidrag till b.la ungdomar med psykiska funktionshinder vara medvetna om vad alternativen för dessa är i dennes kommun, istället för att ställa sig tveksamma till den underbara handikappsverksamhet som aktivit arbetar för att vi ska få en plats med, som finns där för oss och erbjuder oss en möjlighet som kanske inte finns någon annanstans?

nåväl. nu ska jag gå och sova. jag har fortfarande det där stora samhällsprovet på torsdag och jag börjar röra mig över från "ångest" till "livrädd".