headspace

1. Inledning

Jag valde att skriva om en myr därför att det är en sjö som växer igen och jag tycker inte om sjöar så jag är väldigt glad i myrar. Ha!

1.1 Syfte

Jag skulle ha skrivit om Norrköping som en naturtyp men inte en chans. Jag ska skriva om en MYR! Vet inte vilken dock. Har inget syfte heller. Bra start här.

Övrigt:
Det är fredagkväll, kvavt som satan och jag är ganska smutsig. Jag sov till 18 idag, med ett par timmars undantag då jag var vaken och åt lunch. Tillråga på allt sitter jag som tydligt redan visat med uppsatsskrivande. Som även redan visat går det inte så bra, mitt humör är lågt och det är som sagt väldigt kvavt. Jag skulle vilja gå och sätta mig på Highlanders uteservering och dricka en öl. Men det vore att försumma en hel kväll. Ännu mer tillråga på allt så såg jag säsongsavslutningen på Lost igår. Efter det fick jag veta att det inte kommer tillbaka i usa förrän i january(eller februari, 2008 var det iaf). fy helvete.

Jag har gått i terapi i fem år nu. Egentligen är det ett bra tag längre, närmare nio år, men det är fem år hos samma psykolog. Jag har ingenting emot henne, det har uppstått ett djupt band mellan oss på ett plan jag inte trodde djupa band kunde existera på. Fem år känns inte som lång tid, eftersom jag de första två åren mest bara var hatisk och aggressiv. Jag var less på vården, jag kände inte att jag fick någon hjälp. Jag har aldrig trott att terapi är vägen för mig till att må bättre - men mina föräldrar tyckte nog det eftersom jag hamnade på bup som så många andra barn. När jag var klar på bup slussades jag upp på vuxenpsyk där jag gått sen dess. Jag förnekar dock inte att terapin har hjälpt mig. Men jag tror på att det inte hade kunnat ske en förbättring utan ett fungerande liv utanför de stängda dörrarna. Utan engagemang från mig för att förbättra min livssituation så skulle jag kunna prata ihjäl mig, det hade inte hjälpt ändå.

Jag applicerar mycket av det min psykolog säger mig, till mitt vardagliga liv. Väldigt ofta får jag stanna upp och tänka "men nu tänker jag fel för [.] säger". Jag medger att min psykolog kan ha fel i hur jag fungerar, men ofta är så inte fallet. Hon har lyckats hitta in i min snea världsbild och hon försöker få mig att inse hur sne den har blivit. Jag vet fortfarande inte varför men jag har börjat få mina aningar. Jag kan numer se mig en spegeln och börja se vem jag är, jag börjar skaffa mig åsikter som jag börjar inse att jag kanske kan stå för. Jag är inte helt säker än men jag försöker. Utan att mina närmsta kanske reflekterar över det så är varje dag min kamp, och de timmarna jag har uppe på vuxenpsyk är då jag kan häva ur mig all min förvirring och förtvivlan. För det är inte som jag tvingat mig själv att tro.

Min relation till vuxenpsyk är knepig. Jag är djupt beroende av den, det är den första tanken som finns. Utan alla intyg från vuxenpsyk vore jag ingenting, det är vad jag lärt mig själv. Hade jag ingen psykolog skulle jag inte få några pengar. Jag ljuger mig ofta ur möten, ur stånd att uppbåda ork att gå dit. Det känns som att timmarna hos min psykolog endast skulle få mig att må dåligt, så varför gå dit om jag då mår bra? varför förstöra en sådan bra dag. Det är dock inte sant, för ofta mår jag på något plan bättre av att få gå dit. Jag har bara svårt att acceptera att det välmåendet kan komma åratal efteråt, inte samma eftermiddag.Ofta tycker jag att jag känner mig fångad, mina föräldrar satte mig i bup och sen dess har jag inte kommit loss. Men har jag någonsin velat dte då? Ibland blir jag rädd att den dagen vuxenpsyk kastar ut mig så faller mitt liv ihop. Det gör dte kanske inte, men det är min skräck.

Snart har jag läst ut min bok. fan.

jag fortsätter att stadigt tjuvläsa såfort jag kan. Några minuter innan jag ska sova, några minuter innan anders vaknat. skyndade upp till skolan för att äta en tidig lunch - så att jag kunde läsa lite innan lektionstiden. tog paus mitt i lektionen och föll ned i boken endast för att glömma bort tiden då jag skulle vara tillbaka. blev avbruten av att en klasskamrat kom och bad mig hjälpa en grabb i klassen som läser maA. jag blev sur. jag ville läsa.

åkte sen hem, med en påminnelse från läraren om matteprov imorgon. andragradsfunktioner. som jag för den delen inte fattar så mycket av alls. x(x-10), visst visst. jag ska läsa min bok nu. jag föredrar att vara en ansvarslös dålig människa tydligen.

På tal om absolut ingenting, följande samtal utspelade sig under lektionstid igår:

lärare: så, vad är det du skriver för uppsats?
jag: en utredande uppsats till svenskan, om hur vissa karaktärer i sagan om ringen förändrades från bok till film.
lärare: ohh! det låter ju jätteintressant. tycker du att det är kul?
jag: det är ..ptja. det är väl inget nytt, men klart det är intressant att skriva om. Jag tar de flesta chanser som finns att skriva om ämnen runt trilogin.
lärare: jaha?
[....] 20 minuter senare, fortfarande pratandes om lotr.
lärare: men du, vad hände egentligen med han, saruman?
jag: va? vet du inte det?
lärare: (skrockandes) haha, nej. jag orkade inte läsa böckerna. sådan där fantasigrej, det är inte min sak.
jag: men du har sett filmerna? då vet du ju hur de tog död på honom där.
lärare: nej, jag har inte sett extended.


Jag svär gott folk, jag blir rädd när jag pratar med sådana människor :)


jag sitter med texter om faramir upp till armbågarna men jag är för lat för att skriva något. plx help me. 90 minuter kvar innan A kommer från jobbet och vi kan spela lite 9dragons. borde borde borde skriva. boken skriker fortfarande från vardagsrumsbordet. jag tjuvläste lite förut. den verkar bra. (en fri röst av ayaan hirsi ali).

gndharh.

Idag kom min bok som jag beställde från Adlibris. Jag har stått vid dörren och tittat efter brevbäraren i nästan två veckor nu, utan en skymt av min bok. Men idag ramlade den ned, tillsammans med ett flyttkort från peter som jag även väntat på. jag fnissade lite och satte det brevid det förra och konstaterade att flyttkort är en kul sak. Min bok hursom, får jag inte läsa förrän jag är klart med uppsatserna enligt ett löfte till anders.. Varför har jag nu sagt att det ska vara så?! Den ligger där på bordet bakom min rygg och jag svär på att jag hör den ropa. jag hatar böcker. fan fan, nej jag älskar böcker. Jag skulle kunna läsa ut den idag, men då skulle jag må dåligt imorgon. Men orkar jag vänta två veckor? :( Anders erbjöd sig att ta med den till jobbet varje dag. kul grabb.

Jag längtar så mycket efter en bra bok, bara gräva ned sig. Det är inte mycket som slår det. Igår pratade vi om att jag läste mycket som barn, när karin sa "ja, det syns". Tack(?). Jag är nyfiken på förklaringen.
Men rötterna är ju där de är, får jag en bok i knät som jag vill läsa så är jag fullkomligt såld.
Böcker, tv-serier och Anders är nog vad som toppar min lista över vad jag tycker om just nu. Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen. Jag är väldigt lycklig jämfört med förra året vid den här tiden och mycket har väl med honom att göra. Jag har varit en väldigt trasig flicka i väldigt många år, men du gör mig hel älskling, på så många olika sätt.

Utöver det är jag hooked på heroes. Och lost. och Csi. plus lite prison break och west wing. och sex and the city. jag dricker alldeles för mycket cola light och äter nötcréme. Det senare skyller jag på att jag är stressad. Jag lyssnar enorma mängder på Mika när jag är ensam, eftersom jag kan lyssna upprepande (maniskt) på något i flera veckor utan att tröttna. Min omgivning tröttnar dock väldigt mycket snabbare :( Detta gäller förresten med det mesta, inte bara musik. Jag undrar varför.

Yuppie: I don't think he's working now. All he ever talks about is monkeys and robots.

--Mayrose

alla dessa jävla citat jag skriver är förresten tagna från länken i min lista. jag roar mig med att surfa runt där inne på nätterna när jag helt enkelt inte klarar av att prata med någon.(vilket är relativt jätteofta just nu) det är en fin sida hursom. väldigt fin. den visar exakt hur puckade människor kan vara.

De senaste nätterna har jag setat fast i något någon sa mig för ett par år sen. "jag förstår mig fan inte på dig. ena stunden så föraktar du andra och ser dig som bättre än dem, andra stunden är det dig själv du föraktar". om jag inte minns fel så ville denne mena att detta inte är möjligt. att något av det var fel.
jag hade inte ett enda svar då förutom att lägga på telefonen.
men det är jävligt möjligt, och det farliga inträffar när jag träffar på någon som fattar det.

för det finns ingen rättvisa i att kompletta främlingar förstår vad jag menar på 2 meningar, medans människor som jag kämpar för att behålla i mitt liv och som betyder så jävla mycket - efter månader och år fortfarande inte kan förstå. hur mycket jag än förklarar , hur mkt jag än skrikigt genom åren.

Du sa att någon dag skulle någon fylla upp din plats med. du sa "det finns inget mer att säga för allt har blivit sagt genom åren. gör ingenting som du inte har chans att ångra". och sen försvann du. och det finns ingen rättvisa för du fattade. du var en av de få som såg. och som kunde se ännu längre bakom det.
och det är omöjligt för mig att inte uppskatta det till den gräns som jag gör, inte med tanke på hur resten av tiden sett ut.

han var min allra bästa vän. jag brukade kalla honom min pappdocka för jag kunde se igenom honom.

 men det var han som såg igenom mig.

such a shame that i've got this split personalities thing going on here, i think it changes quite a few stuff.