headspace

Jag har inte världens mest underhållande vardag just nu börjar jag inse. Gårdagens höjdpunkt var när jag för tredje gången rensade ur klädkammaren. Vi har nu börjat på arbetet att tvätta upp anders alla kläder som fanns i karlstad, jag medger dock att jag aldrig trodde att de var så många. Så igår ställde jag mig och det var den samma visan, ni vet: "men den här tröjan är snygg! men använder jag den ofta? (pröva ingår) men den är snygg! men jag använder den aldrig för den ärganska varm/ful/för liten/för stor. suck, jaja. källaren it is". Det var inte ens roligt och ändå var det gårdagens höjdpunkt. Jag har de senaste två-tre dygnen även sett på två säsonger av That 70's show.

Det är karneval i stan nu, mellan onsdag och lördag kväll. Sjukt mycket människor på stan, men jag känner mig lite distanserad. Det enda jag uppskattar riktigt mycket är fyrverkerierna(som för den delen är årets höjdpunkt!). Men det är 10 minuter per kväll and that's it. Imorgon kommer marknaden till stan men inte ens det ger mig så mycket glädje, för jag har ändå inte ens råd att fundera på att köpa något.

Diskuterade pengar igår igen och det faktum att anders måste söka andra jobb. Det känns förjävligt att pusha på om den saken, med tanke på hur mycket han faktiskt jobbar. Samtidigt kan jag inte göra ett smack åt mitt bidrag, förutom vara ledsen för att det är så litet. Nu när bostadsbidraget blev indraget blev det ju ännu tydligare hur kärvt det är. Jag är glad att vi kan betala hyran och maten, även om vi äter snålt. Jag kan dock itne säga att jag känner någon överväldigande glädje eller ens någon förhoppning om att det ska bli bättre (ens när sifo börjar). Innan vi flyttade ihop sa vi att det var omöjligt att bli sambos ifall han itne fick en heltidstjänst. nu sitter vi ju i exakt den sitsen som vi inte skulle vara i, och faaaan heller om jag tänker separera oss. Nu tar vi det här, biter ihop, och försöker få det bättre. Men det är ganska tärande just nu...

Men. mjaaaa. jag ser på serier och spelar mythos, nu när vi har en betakey. det hade varit bra mkt roligare om han haft en med, men en är bättre än ingen alls antar jag.

Okej, så min framtidsplan ser ut ungefär som såhär:
*se 8 säsonger av that 70's show, vilket jag började med igår. ska strax börja på s02.
*åka till sthlm i helgen
*se 3 säsonger grey's anatomy
*se 5 säsonger lilla huset på prärien (fast jag är fortfarande tveksam till detta, ifall det är så bra som jag inbillar mig. var så länge sen jag såg)
*möjligen se 10 säsonger av cityakuten. möjligen skippar jag de första 5 för att jag sett dem så många ggr. jag är lite tveksam till det.
*komma igång och träna mer ordentligt nu när vi har fått träffa instruktören och lagt upp ett scema.

sen tänkte jag mig att skolan skulle börja. bra plan va?

Jag var inte på något vis ute efter att skapa bråk, jag kan se efteråt att min ton inte riktigt följde med det budskap jag hade. Mitt budskap var: det räcker nu, snälla? vad ni kallar mig när vi är ensamma är erat val, jag är inte blind för era känslor. jag försöker aldrig radera dem eller ändra på dem. det är när vi hamnar i stora sociala sammanhang som jag skulle önska att ni någon gång kunde se det från min sida med.

om jag trampat för hårt på någons tår så ber jag om ursäkt. jag vill klargöra att jag inte på något vis valde det namn jag har pga hur jag mådde eller dess innebörd. jag valde det därför att jag faktiskt tycker att det är fint. jag känner mig sammansmält med det namnet. det är en lika stor del av mig som karin någonsin var. jag har inte försökt skapa mig en image runt det namnet, det har naturligt fallit på plats. Jag vet att jag gjorde mycket dumt under mina ungdsomsår, men det här är inte något av det.

jag anser att alla ska behandlas med den respekt man själv får. jag vill bara försöka nå fram till en neutral grund där man ger och tar i lagom mängder. jag vet att det är svårnått, men det här var mitt steg dit. det var på intet vis lätt att skriva,men det behövde göras.

Waiting on the world to change...

vi är så rädda för oss själva
att vi får stora skälvan
om vi får vara för oss själva
om så bara två kvällar
så vi har e-mail o msn ring min mobil eller hem
så kan vi snacka lite skit, det var längesen
men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt
det känns viktigt att träna på tricket att
med mycket snack få lite sagt om det stora mörka hålet
aldrig i livet att vi vågar öppna såret

När jag var 19 år, det vill säga för fyra år sedan, valde jag att byta bort mitt namn givet till mig av mina föräldrar. Jag bytte till ett namn som inte är så vanligt, vilket väl kanske har hjälpt diskussionen att fortsätta. Men nu när det gått fyra år så har jag nått en gräns som jag inte kan stå vid längre. Jag känner att det inte är okej längre, att jävlas med mig för den sakens skull. men för att kunna förklara varför det inte är okej längre så måste jag förklara, vilket jag aldrig gjort förut. Det ligger inte i min natur att berätta sådant för människor öga mot öga och inte heller är det något som jag valt att träna på (att prata irl dvs). Därför väljer jag att skriva.

Jag var 19 år när jag bytte bort karin. Karin, detta förhatliga namn. De som ger mig gliringar hela tiden, vet ni hur det är att hata erat namn? Mitt namn var inte bara ett namn, mitt namn persionifierade en stor del av mig under den tiden. Karin för mig är den mobbade ungen i skolan i småstaden. Karin är barnet i trappan som var tom, vilsen. När jag var 16 år flyttade jag ifrån småstaden, ifrån småproblemen. Jag började försöka skriva karin på olika vis, men inget kunde förändra att det var mitt namn-. Och med det namnet följde känslor som jag inte kunde hantera. Jag var ingen karin. jag vet inte när jag slutade känna mig som det, men någonstans där. jag ville helt enkelt inte längre vara karin heller, jag ville inte vara offret. namnet fick en bitter smak i munnen som jag aldrig pratade med någon om.
när jag var 19 år valde jag att byta namn till Nil. Det hade i ganska många år varit mitt nick på internet och många av mina vänner kallade mig redan nil. Jag kände att jag kunde slappna av bakom det namnet. Av respekt för mina föräldrar, mest, valde jag dock att behålla karin som mellannamn. Jag sa att det var fullt okej ifall de fortfarande kallade mig för karin, eftersom jag har full förståelse för hur konstigt det måste ha blivit för dem.

Det är i nuläget bara min familj och delar av min släkt som forfarande kallar mig för karin. Jag lyssnar fortfarande till det namnet, vanor är svåra att lägga bort. Jag har dock aldrig sagt att jag tycker om det. Men den där respekten (som vissa tror att jag saknar så storligen) hindrar mig från att tjata alltför mycket om det. Jag motsätter mig att vidarepresenteras som karin, för nya kontakter. varför gör ni så? Varför sprider ni vidare ett namn som för med sig så mycket dåliga känslor för mig, som numer bara är ett dunkelt namn mellan nil och maria. ser ni heller inte hur tröttsamt jag tycker det är att behöva förklara för 100e gången att jag bytt namn men att ni fortfarande kallar mig karin. Många kan tycka att det är mitt eget fel då det är jag som satt mig i den sitsen, men jag bad aldrig om att namnet skulle föras vidare. Jag saknar respekten i de sammanhangen.

Sen kommer det till gliringarna, som jag fortfarande får. Jag har genom åren dragit på munnen och tänkt att det är väl okej, för de vet inte varför jag bytte. De ser det som någon omogen nyck som kommer gå över. Men jag har alltså nu nått gränsen där jag inte längre känner att det är okej. Varför ska jag jäklas med och hånas and god knows what, för att jag bytte namn som så många andra även gör? jag hade starka skäl till att inte längre vilja heta karin. varför ska jag behöva känna mig löjlig i andras närvaro, inträngd i ett hörn? När jag dessutom har med mig människor som alltid känt mig som nil, ser ni heller inte hur förvirrande det är för dem? jag förstår att det kan tyckas som en konstig balansgång, men försök gärna någon gång se till det. Försök någon gång förstå att det inte är en nyck, att jag inte en gång saknat "karin" eller för den delen - ångrat mig. att säga att man tror att jag inom 20 år absolut har bytt tillbaka till karin känns för mig som ett hån mot hur allvarligt det är för mig. vad det faktiskt betydde för mig att få ett nytt namn.

namn kan tyckas obetydliga för så många, men inte för mig. Igår satt jag och stirrade ned mot en namnskylt som sa karin hela kvällen och det kändes inte okej. Men under omständigheterna så accepterade jag det. Men sen spårade det ur, och bara för att någon tycker om att skämta tycker jag inte ursäktar något, då jag inte tycker om att bli skämtad med inom vissa ämnen. Jag kände inte att tidpunkten var rätt för utbrott som skulle klassa mig som det barn så många ändå verkar se mig som. Jag gick ut och diskuterade det med anders som föreslog att jag skulle skriva ned det iaf, där det inte kan verka offensive utan där jag har möjlighet att lägga fram mina åsikter. Mina känslor.

Jag visar er faktiskt så himla mycket respekt. Är det inte på tiden att ni visar mig någon tillbaka?




vi hade iaf trevligt på bröllopet, vad min blick än må säga =)

Fortfarande inte av med den onda halsen, vaknade och spottade klumpar av blod och slem imorse. kändes sådär lagom trevligt. min syster mailade och sa att jag skulle höra av mig ifall det inte är bra imorgon så kanske någon annan kan läsa. men bannemej om det inte är bättre imorgon, jag är less på att dricka äckligt te med äcklig honung. jag vill ha kaffe, som det är viss bristvana på just nu. det gör dyngont i halsen att dricka, fan fan.

Nu är håret iaf färgat, det är konstigt att se sig själv i spegeln. Jag minns inte när jag senast var svarthårig, men det kan ändå inte ha varit så länge sen. jag tror att jag var det en stund förra håret, strax innan jag rakade av allting. men jag hann nog aldrig vänja mig, jag blev ganska missnöjd så då åkte allting av. Då måste det ha varit när jag klippte mig när det tagit slut med niklas, hösten 2005. men då var jag även rödhårig. så helt svarthårig har jag nog inte varit sen julen 2004, däromkring. det ger mig dock en skön känsla av hem, falla tillbaka på något vant. Jag funderar på att spara ut det till en snygg utväxt sen, bleka den, och färga den delen rött. men det får bli ett senare projekt, efter bröllopet så att säga. ungefär som att jag rakade nacken i somras men höll det så pass kort rakat att det inte ska synas på lördag :) ingen idé att skapa diskussioner den dagen som är helt onödiga. jag fogar mig till att försöka se fancy ut, eller hur man ska säga.

Min lärare sa innan sommarlovet att jag skulle höra av mig ifall mina betyg inte kommit. hon började jobba..igår, om datumen stämmer. kan jag höra av mig än? :P eller så väntar jag helt enkelt till 27e. för kom gjorde de ju iaf inte, tnx god att jag inte behövde dem akut för att söka till ngn skola. och påtal om skola så har jag försökt klura lite den här sommaren på vad jag egentligen vill göra med de där fancy betygen of mine. det är rätt många som haft åsikter om den saken, folk som har sagt saker som att jag inte ska slösa bort det på ngt skitjobb. utan att jag ska utnyttja vad jag har.
nu funderar jag iaf på om ekonomi inte vore dumt. då får jag ju hålla på med min älskade matte och jag slipper kemin. (vilket har varit ett av mina huvudbryn). som tur är så har jag ju ett år på mig att bestämma mig, men å andra sidan vet jag hur snabbt ett år går.

helst skulle jag ju egentligen bara vilja sitta hemma, dricka kaffe och spela spel. men det vet vi ju att det inte riktigt håller i längden.

Sådär lagom till min äldsta systers bröllop har jag nu alltså blivit sjuk. Jag vet inte vad det är med min familj, men vi har alltid den här timingen. Det är min förhoppning att jag inte blir mycket värre och att jag hinner tillfriskna innan lördag, men frågan är om jag verkligen har turen på min sida. Det brukar väldigt sällan hända.

Nu har jag läst ut Potter och det är som ett stort sår i mig som inte vill läka. Jag läste ut den igår och idag borde jag börja läsa något annat för att hålla mig sysselsatt. Men allt känns bara dött, meningslöst, jämns med den boken jag just avslutat. En eloge för hur väl hon knöt ihop allting, för alla frågor som fick sina svar. Men aldrig mer en potterbok? vilken hemsk tanke....

idag när posten ramlade ned (vilket kan räknas som min vardags höjdpunkt, inte för att jag ngnsin får ngt vettigt) hade jag fått ett brev från ullis. jag såg att det var hennes handstil och undrade vad hon kunde skickat till mig.det visade sig vara ett presentkort på Åhlens, men den komiska texten "köp dig en bok!". Ni kan ju gissa vilken bok! Fan, jag tjöt av lycka. tack tack tack! Vi skyndade iväg och lyckades få tag på sista exemplaret med, fy fan vad skönt. Nu är den min. Ullis löste alltså både så att jag fick köpa boken, samt gå på bion. världens bästa syster!

Nu är iaf hyran betald och det är som en enorm sten lyfts från axlarna. Även om vi fick skrapa lite småpengar så gick det, det är huvudsaken. Jag är galet nöjd med ommöbleringen av vardagsrummet, påtal om hem. jag vill aldrig gå härifrån. Innan allting packades upp undrade jag vartfan anders skulle få plats här. Men när allt blivit utspritt så visade det sig att hans grejer väldigt naturligt fann sina platser. Ommöbleringen gav mig mitt eget datorhörn vilket känns befriande. jag föredrar ändå att vara ifred vid datorn. Jag skriver mkt och jag vill ha mitt privatliv. Någonstans måste man ju dra gränsen. Han tyckte att det var okej, och för min studiers skull så fick jag ta hans gigantiska skrivbord. Nu har jag en hörna där jag varnat honom för att jag ska sätta upp en planch på Sebastian. Han muttrar, men det är min hörna. mwahaha.

Laddade ned http://dance.acclaim.com igen, för att se om det dykt upp fler låtar. Det hade det förvisso inte, men jag hittade till "advanced" knappen vilket gav spelet en helt ny glans. Nu är jag körd. gick och la mig halv 4 imorse, för att jag tappade tiden. inte världens bästa grej med tanke på att jag fortfarande mår pest. dvs, skakar och kallsvettas av och till. fy fan.

hm,. nej. ska nog spela mer...

hemma efter en lång lång helg. eller en lång vecka kanske man ska kalla det. jag åkte till oxelösund i måndags förra veckan för att hjälpa till att planera min äldsta systers möhippa som sedan ägde rum på tisdagen i nyköping. jag tog ett relativt tidigt tåg tillbaka till norrköping på onsdagen då jag mådde ganska krasst. av ngt skäl fick jag för mig att dricka cider på tisdagskvällen, ngt jag mkt väl vet att jag mår pest av. men men, smartskaft som man är...
sen var jag ju då hemma i onsdags och byggde dator men var utan internet. hade en lugn torsdag då det visade sig att jag skulle åka till sthlm redan på fredag. det blev en stressig torsdagskväll då jag skulle packa iordning allt. fredagen blev jag sedan hämtad runt 15 och åkte till tullinge för guildfest. anders blev kvar hemma eftersom vi var för fattiga att skicka båda. jag hade en lugn fredag med massor av fulla människor runt mig. raging bjöd mig på en öl men that was about it. sen hade jag en hemsk natt då jag längtade hem och nästan sket i lördagen och hoppade på tåget hem. men innan jag hade bestämt mig hade jag köpt upp alla tågpengar på öl, så jag blev kvar - till min egen glädje. dagen var bara bra, inga fler kommentarer. jag hade snygga blåmärken dagen efter och mådde pest ur varje vrå, men så är det ju att vara bakis. åkte hem vid 11. tillbringade dagen i enormt illamående och bakfylleångest som alltid dyker upp. sen var det upp klockan 7 i måndags för att åka till karlstad, då jag fortfarande var bakfull. åt en vaniljbulle och drack lite apelsinfestis i katrineholm och kräktes nästan. mäkta trögt. tillbringade hela dagen i kallsvettningar samtidigt som vi flyttstädade anders lägenhet. tess och tommy var förbi vilket var skönt, sällskap! sen tillbringade vi kvällen hos thess där vi käkade pizza och drack för mkt kaffe. jag blev illamående av pizzan och fick en överdos av koffein så att jag inte kunde sova utan bara låg och skakade. sen var det upp imorse och flyttstäda mer., sen kom frippe vid 2. vi åkte till kil, tillbaka till karlstad för att hämta kärra. packa på. åka till kil igen. sen kom vi iväg till nrkp runt halv 7. hemma halv 11, täckt i damm och äcklig lukt. nu har anders åkt tillbaka till karlstad och kommer hem imorgon kväll. jag har dushat och druckit vatten och börjar nu gå in i koma över nöjet att vara hemma.

nu ska jga andas ett par dagar och bara ta det lugnt.

Trots alltings jävlighet så verkar det som att jag funnit en bil med tillhörande chafför - eller kanske är det åt andra hållet. Hursom, jag har inte gjort någon storslagen ekonomisk uträkning och jag har heller inte diskuterat igenom det 2000 gånger med anders. Trots det har jag ändå preliminärbokat in oss i den bilen som bara hade två platser kvar. Nu sitter jag bara och funderar på vad som mer skulle kunna gå snett. Allting, är egentligen svaret på det. Men vi får väl se, vi får väl se. Förra årets baksmälla från festen höll i sig i nästan tre storslagna dagar. Jag ska nog inte göra en favorit i repris iaf med tanke på att flytten sker den 23e, dvs det som skulle ha blivit den andra baksmälledagen. det vore så otroligt plågsamt att åka upp och flyttstäda med de kallsvettningar -  Nej tack!

Hm. annars har jag ganska mycket ekonomisk panik just nu. utöver sådana triviala saker som harry potter bok och filmdvs, som ju ändå får räknas som lyxproblem. nu har jag hittat en lösning som nästan inte ska kosta oss något alls för att åka till sthlm, så förhoppningsvis kan även det läggas åt sidan. Nej, däremot fick jag ett oroväckande mail häromdagen som tyvärr bara skrek pengar. Jag hatar att jag måste se det så, men just nu är allt bara pest. ska jag inte kunna delta i något och vara glad och göra något som gör ngn annan glad, bara för att vi inte har de ekonomiska medlena? Jag ska gå och krypa och kräla inför mamma och pappa som en sista lösning men jag kan inte säga att jag jublar inför detta. Just nu har jag lastat väldigt mycket på deras axlar och de ska ha all tacksamhet i världen för hur mycket de ställer upp för oss. Jag tycker inte alls att det känns tacksamt att komma och be om mer hjälp.

jag skulle vilja känna mig självständig och vuxen någon gång.Förhoppningsvis kommer det smygande när allting löst sig. Anders ska tydligen söka lite andra jobb nu och det stöttar jag fullhjärtat, jag är ju själv bunden till mitt usla bidrag och kan tyvärr inte bidra med mer till ekonomin. Det får tyvärr falla på hans lott. Jag längtar efter att den här flytten ska bli av, till och med utgifterna som städmedel att använda på den gamla lägenheten lämnar stora hål i plånböckerna. jag har hört om par som gråter när de betalar sina räknar, jag börjar känna mig som så. och ändå vet jag att det finns en ljusning, jag kan fanimej nästan ta på den. sen ska jag inte tänka på sånt här i iaf en vecka, så kanske jag kan slappna av.

nåväl, ska luta mig tillbaka med min kopp kaffe nu och göda min bitterhet över att jag inte får se harry potter.

Fy fan vad trött man kan vara då. Den senaste veckan är det som om kroppen bryts ned, varje dag är en helt ny nivå av trötthet. Med tanke på att det inföll samtidigt som frysandet så vet jag ju vad det innebär, men jag är itne säker på hur jag ska orka lösa det. Jag borde bry mig mer om vad jag sätter i mig, men tanken på att ändra kostvanor ännu en gång känns bara överdrivet jobbig. Jag trivs med så som jag har det just nu, jag äter inte för mkt. möjligtvis äter jag för lite vissa dagar, men jag försöker hålla mig där jag ska. det är min förhoppning om att det bara är kroppens griniga vecka och att det blir bättre, vilket det har blivit förr. Jag orkar inte prata om det så mycket för då kommer A säkert springandes med vitaminer och dylika saker(som jag borde få i mig) men inte har ngn lust att spendera pengar på.

Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville åka på festen med mitt gamla guild och nu visar det sig såklart att jag inte kan. Det är så förbannat jävla bittert att hela käften smakar illa. Jag önskar jag fann någon med en bil som skulle uppåt stockholm den 21a juli - men efter mycket eftersökningar har den möjligheten visat sig ganska omöjlig.

Nästa helg är det iaf dags att flytta ned anders om allt flyter på som det ska. Man skulle kunna se det som varit fram tills nu som en testperiod, även om vi självklart inte sett det som så. Han har ju fixat allt annat, namnet sitter på dörren, bidragen ramlar in rätt och han har sitt jobb här i stan där han även är skriven. Så det är lite konstigt att flytta ned hans grejer nu. men det ska bli skönt, han har endel grejer som behövs. Ur ett annat perspektiv så är jag självklart även glad över att han får ned sina grejer så att han kanske känner sig lite mer hemma, vad han än säger om det här stället som kryllar av mina grejjer. (och hans ELVISP! :D )

Jag borde laga middag. Ikväll ska jag till linda och dricka öl om jag inte lyckas somna innan dess. Jag hoppas att jag kan hålla mig vaken men det dunkar i bakhuvudet. Mycket.

Btw: harry potter premiär på fredag. inte råd att gå.
sista harry potterboken den 21a. inte råd att köpa.
fucking jävla sugpengar.

Mitt största dilemma just nu är egentligen inte ett megastort dilemma. Sommaren är här och med den kommer träffen med mitt gamla guild. Jag har väntat på det här i ett års tid, men nu när händelsens datum närmar sig river tvekan. Jag gjorde mycket dumt under tiden då jag spelade WoW, och värre är väl att det var mycket dumt med många olika människor. Som det ser ut i nuläget verkar hela grillningen bli ett tillhål för mina ex eller gamla kk's. Är det värt att åka till? might be, det beror på vilka andra som kommer. Så i skrivande stund försöker jag luska reda på gamla medlemmar, sådana som inte skulle sitta hela kvällen och bara prata WoW. för faktum är ju att jag glömt bort det mesta. Det är konstigt hur två års mer eller mindre konstant spelande kan försvinna på några månader. Vad är det jag söker på denna grillning, vad är dte jag tror ska infinna sig? Vad är det jag förväntar mig av mig själv? Hur står jag i frågan om alkohol nuförtiden, är det verkligen värt det? Jag har cirka en månad på mig att bestämma mig fullt ut. Möjligen blir det just den helgen vi måste flytta Anders, och då kan jag inte åka hur jag än gör. Skulle det göra mig bitter? Utan tvekan.

Vi hade en diskussion om WoW häromkvällen senast. jag vill börja spela igen. Anders vill inte att jag ska det. Jag tänker på det varje jävla dygn, men om han inte vill så låter jag bli. Jag antar att om det känns såhär nu så skulle jag vara fast ifall jag öppnade kontot. Eller, så blir det som A sa: jag lär bara sitta där och sakna alla som slutade. sakna en tid som aldrig kommer åter, en glädje jag itne kan hitta igen.

Det är den enorma sommartristessen som slagit till, det är den som gör att jag ens har tid att fundera på WoW. Visst finns de tankarna ofta där, men när när jag var aktiv i skolan så fanns det föga tid till för sådana drömmerier. Jag saknar min skola, väldigt mycket. Jag saknar de rutinerna. Inget ont till A, men nu har han gått hemma i 4 dagar eftersom han inte fick jobba. Och när jag inte har något att göra så blir det istället att vi går runt runt. Jag tycker att det är obekvämt, i kombination med värmen. När vi väl gör något är det okej, men det är den fruktansvärda energikrävande tristessen som suger bort all glädje.

Nåväl, idag har vi iaf varit och köpt oss våra gymkort. Det är min förhoppning att detta är något som kan sättas igång relativt snart, då det ger en möjlighet till gemensam aktivit. En öppning till ett lättare sinne, så att säga. Tyvärr får jag medge att våra nyinköpa sängar förhindrar detta nyttiga nöje,då de är så pass sköna att min självdiciplin säger tack och hejdå -varsegod att sov vidare.
Men utöver detta går vardagen sin gilla gång, eller hur man säger. Jag arbetar på att försöka lära mig om att äta bra, jag försöker dricka vatten. Jag spelar lite slöspel och jag läser lite böcker. Min våg säger att jag gått ned 2 kilo den här veckan, och efter 8 vägningar under olika perioder av dagen (med likadant resultat varje gång) får jag väl medge att dte kan vara sant - samt jubla lite. Jag tycker absolut att det här sättet fungerat bättre för mig än tidigare sätt, även om jag saknar den exakta vetskapen som viktväktarnas digitalvåg ger en. Det är långt ned till golvet och med tre stora vaglar på en redan urkass syn så är det itne alltid så lätt att se vad vågen pekar på. Att vaglarna nu påverkar synen är idag väldigt uppenbart, då jag börjat läsa i Deverry-sagan igen. Det finns inget mer jag önskar än att den här sommaren skulle vara över så att jag får operera bort skiten. Anders små diskreta antydningar om att jag är söt ändå är som honung för en trasig hals, ifall jag nu hade tyckt om honung. Oftast vill jag bara gråta när jag ser mig själv. Oftast gör jag det med.

Jag har väldigt stora förväntningar på hösten. Jag ska bara orka andas fram tills dess.

anders medans han lagar mat: vi kanske ska steka en fågel eller två idag istället? (kolla inlägget innan för förklaring)

Exakt en vecka sen jag var hos läkaren satte sig A med telefonen och ringde sjukhuset. "ja, hej. vi behöver en så snabb tid som möjligt åt min flickvän." Jag är ilsken och besviken, men har ingenstans att göra av det. Det är tydligt att värmen och min förkylning knappast gör det bättre, men jag hade inte trott att det skulle bli så illa igen. Jag är dessutom rädd för att jag nu måste ta sprutor i båda ögonlocken, som om inte ett är illa nog. det gör ont just nu. väldigt mycket. jag vaknade och orkade knappt öppna ena ögat. gnället fortsätter.

nu ska jag gå och se om lukten av bacon har blivit till något ätbart innan jag däckar i soffan resten av dagen. den förbannade värmen är fortfarande kvar och inga åskväder i sikt alls. Vad SMHI än varnar om på aftonbladets hemsida.

söndag eftermiddag. Anders är på jobbet, solen steker så inihelvete. Jag har persiennerna neddragna i hela lägenheten och alla lampor släckta. Min fikus som står brevid datorn hänger med bladen i protest mot den här värmen. Jag är sjuk. snoriga näsdukar och nässpray och termometer. Huvudvärkstabletterna tog slut imorse men jag orkar inte gå ut och köpa nya. Jag är en väldigt ynklig version av mig själv som sitter här och suger på en isglass och svettas. svettas. svettas. pappa sa på telefonen "fan, nu börjar det regna här med", men jag antar att det försvann ut över havet eller dog över kolmården. för inte har vi fått något regn här inte. Förbaskade kolmården snor alltid ovädrena.

våra grannar har börjat ställa sina småfåglar utanför vårat köksfönster igen. de låter verkligen förjävligt. fan fan fan. jag hatar mina grannar.

Jag avskyr osäkra läkare. Jag förstår att det är naturligt och måste få finnas, men det betyder itne att jag tycker mer om det för det. Jag går ju dit för att få hjälp med något som jag själv är osäker över och mår dåligt för. Vid det här laget har jag dock insett att när det gäller mina ögon och min läkare så är det osäkerheten som regerar.

idag har jag fått veta att det finns en 3månaders behandling på medecin som jag kan få, men inte förrän i höst. jag får inte exponeras för någon sol under medecineringen. Det tyckte jag lät ganska trevligt, med tanke på min inställning till Sol. men även jag förstår att det är omöjligt att äta sommartid. Jag skulle få en ny operation i höst om det är behövligt då, vilket det är om jag känner mina ögon rätt. Jag slapp även få en ny spruta idag, på gott och ont. faktum var att jag fick välja spruta eller avvakta. Allt i kroppen stretade emot, hur ska jag kunna välja sprutan utan tvång? när jag vet exakt hur ont det gjorde. aldrig i livet. Jag valde avvakta och nu har jag dåligt samvete för det var kanske inte det smartaste valet. Men bara det att han ger mig ett val tyder ju på att sprutan inte var så viktig idag. Om det nu inte var för den lilla saken att min läkare är osäker på behandlingen. jippie.

Jag ska hursom höra av mig om det blir värre. Håller det sig stabilt under sommaren så ska jag få båda(tror jag han menade iaf) ögonlocken opererade i höst. Det är iaf svart på vitt att det blir en sommar i glasögon, med skavsår av svett bakom öronen och utan ens en skymt av solglasögon. Jag som är sjukligt beroende av solglasögonen under sommaren eftersom jag inte orkar med ljuset eller värmens effekter, känner mig trött och less. Men kanske allra mest för att allt är så...whatever. "vi får väl se vad som händer".

Jag är iaf glad att jag slipper må som ett as i flera dagar på grund av kortisonet.

Min mamma frågade mig häromdagen ifall jag hade tänkt komma hem något i sommar. Det var inget som jag hade övervägt väldigt mycket, eftersom mannen min jobbar hela sommaren. Min mor föreslog att jag kan komma hem ensam, för vad jag ska jag göra - bara sitta här och konstatera att det är sommar?
Ju mer jag tänker på det ju bättre känns det. Jag börjar längta efter en balkong. Jag minns känslan av att sitta och lösa sudoku med en kopp kaffe. Nu är det som om det inte kan bli sommar snart nog.

jag skulle inte ha skrivit kaffe. Vi har slut på kaffe hemma och jag orkade inte köpa nytt igår, något som jag tydligen ska lida för idag. Ska packa ihop mig och åka upp tidigare till skolan istället och sno lite från fikarummet.

I'd like to get fucked up, fucked up
yeah i'd like to get fucked up too
yeah i bet you do.

Idag ska jag kasta min dåliga ursäkt till uppsats framför min lärare och få min dom. Jag har under helgen lärt mig vad som är skillnad mellan våtmark, myr, kärr och mosse. Jag kan förklara skillnaden mellan ett rikkärr och ett fattigkärr. Jag vet ungefär vilka sorters växter som växer vart och varför, jag kan inte deras latinska namn, thank god. jag kan förklara varför en mosse naturligtvis är surare än ett kärr. Jag kan förklara varför myrar är hotade och vad som görs av bland annat naturvårdsverket för att restaurera myrar runt om i sverige. Och lite mer. Jag vet bara inte om det var poängen med skrivandet, så jag är ganska nervös.