headspace

Jag har lagt mig till med vanan att varje morgon när jag går upp, sticka ut huvudet genom dörren till loftgången för att känna hur varmt det är. Egentligen kan man inte lita på loftgången eftersom den ligger i lä, men det ger en iaf ett hum om ifall man ens ska bekymra sig om dagen eller bara gå och lägga sig. I förrgår tror jag det var, öppnade jag dörren i vanlig ordning, jag hann nästan ta ett halvt steg utanför dörren innan jag med ett tjut hoppade in igen. kallt! Jag tittade dystert in i min klädkammare efter ngt varmare än bara en t-shirt och fann vad som uppenbarade sig där, märkbart dystert. Tillslut lyckades jag hitta en långärmad tröja och min allra varmaste munkjacka. Jag tillbringade sen ungefär 40 minuter framför datorn huttrandes innan jag gick till skolan. och frös, såklart. Sen gick jag hem, och frös. Igår vaknade jag upp till samma fenomen och idag med. Ikväll medans jag låg och läste konstaterade jag att jag var inomhus, alla fönster stängda men jag frös ändå. ska man behöva leta upp raggsockorna innan augusti än är slut? det är ju befängt! slutade med dubbla strumpor och munktröja. jag medger att möjligheten finns att jag fryser ännu mer för att jag är förbaskat trött hela tiden, men faktum är ju fortfarande att det blev kallt över en natt och jag är missnöjd. Jag var missnöjd med värmen och jag är missnöjd nu när det är kallare. pha.

Jag är trött ja, skolan har börjat. Min kropp blankvägrar att inse att jag ska somna i tid, så även om jag lägger mig i duktig tid så somnar jag ju fan inte i tid för det. idag somnade jag såfort jag kom hem iaf och sov bort 5 timmar av eftermiddagen. Såhär efteråt kan det tyckas som inte vidare smart, för nu är klockan 12 snart och jag är inte ett dugg trött. Lyckligtvis har jag inga lektioner imorgon....O.o

Skolan är fin och lokalerna snygga men kalla. Jag längtade efter att få börja i 3 månader och nu är jag redan skoltrött. Men så är det väl antar jag. torsdagar har jag samhäll på plan 2, vilket innebär att jag läser med..uh..ja, "normala" människor, eller vad man ska kalla det. det är annorlunda och hårdare, men jag behöver en utmaning. Jag konstaterade idag efter att ha gått igenom terminsplanen att det verkligen blir en utmaning med, eftersom kursen lär innebära att jag konfronteras med väldigt mkt som jag har problem med eller är rädd för. Men det är väl i sin ordning antar jag, jag kan inte springa runt hela livet och vara rädd heller. Jag vet att jag inte lär ta tag i det själv, så att utsätta sig för en situation där jag helt enkelt måste verkar vara enda utvägen. Vi får se vid jul vilka resultat det gav. Jag ser iaf löjligt mkt fram emot att få läsa ekonomisk politik. Synd bara att det inte lär infalla förrän i slutet av november.

Jag har inte världens mest underhållande vardag just nu börjar jag inse. Gårdagens höjdpunkt var när jag för tredje gången rensade ur klädkammaren. Vi har nu börjat på arbetet att tvätta upp anders alla kläder som fanns i karlstad, jag medger dock att jag aldrig trodde att de var så många. Så igår ställde jag mig och det var den samma visan, ni vet: "men den här tröjan är snygg! men använder jag den ofta? (pröva ingår) men den är snygg! men jag använder den aldrig för den ärganska varm/ful/för liten/för stor. suck, jaja. källaren it is". Det var inte ens roligt och ändå var det gårdagens höjdpunkt. Jag har de senaste två-tre dygnen även sett på två säsonger av That 70's show.

Det är karneval i stan nu, mellan onsdag och lördag kväll. Sjukt mycket människor på stan, men jag känner mig lite distanserad. Det enda jag uppskattar riktigt mycket är fyrverkerierna(som för den delen är årets höjdpunkt!). Men det är 10 minuter per kväll and that's it. Imorgon kommer marknaden till stan men inte ens det ger mig så mycket glädje, för jag har ändå inte ens råd att fundera på att köpa något.

Diskuterade pengar igår igen och det faktum att anders måste söka andra jobb. Det känns förjävligt att pusha på om den saken, med tanke på hur mycket han faktiskt jobbar. Samtidigt kan jag inte göra ett smack åt mitt bidrag, förutom vara ledsen för att det är så litet. Nu när bostadsbidraget blev indraget blev det ju ännu tydligare hur kärvt det är. Jag är glad att vi kan betala hyran och maten, även om vi äter snålt. Jag kan dock itne säga att jag känner någon överväldigande glädje eller ens någon förhoppning om att det ska bli bättre (ens när sifo börjar). Innan vi flyttade ihop sa vi att det var omöjligt att bli sambos ifall han itne fick en heltidstjänst. nu sitter vi ju i exakt den sitsen som vi inte skulle vara i, och faaaan heller om jag tänker separera oss. Nu tar vi det här, biter ihop, och försöker få det bättre. Men det är ganska tärande just nu...

Men. mjaaaa. jag ser på serier och spelar mythos, nu när vi har en betakey. det hade varit bra mkt roligare om han haft en med, men en är bättre än ingen alls antar jag.

Okej, så min framtidsplan ser ut ungefär som såhär:
*se 8 säsonger av that 70's show, vilket jag började med igår. ska strax börja på s02.
*åka till sthlm i helgen
*se 3 säsonger grey's anatomy
*se 5 säsonger lilla huset på prärien (fast jag är fortfarande tveksam till detta, ifall det är så bra som jag inbillar mig. var så länge sen jag såg)
*möjligen se 10 säsonger av cityakuten. möjligen skippar jag de första 5 för att jag sett dem så många ggr. jag är lite tveksam till det.
*komma igång och träna mer ordentligt nu när vi har fått träffa instruktören och lagt upp ett scema.

sen tänkte jag mig att skolan skulle börja. bra plan va?

Jag var inte på något vis ute efter att skapa bråk, jag kan se efteråt att min ton inte riktigt följde med det budskap jag hade. Mitt budskap var: det räcker nu, snälla? vad ni kallar mig när vi är ensamma är erat val, jag är inte blind för era känslor. jag försöker aldrig radera dem eller ändra på dem. det är när vi hamnar i stora sociala sammanhang som jag skulle önska att ni någon gång kunde se det från min sida med.

om jag trampat för hårt på någons tår så ber jag om ursäkt. jag vill klargöra att jag inte på något vis valde det namn jag har pga hur jag mådde eller dess innebörd. jag valde det därför att jag faktiskt tycker att det är fint. jag känner mig sammansmält med det namnet. det är en lika stor del av mig som karin någonsin var. jag har inte försökt skapa mig en image runt det namnet, det har naturligt fallit på plats. Jag vet att jag gjorde mycket dumt under mina ungdsomsår, men det här är inte något av det.

jag anser att alla ska behandlas med den respekt man själv får. jag vill bara försöka nå fram till en neutral grund där man ger och tar i lagom mängder. jag vet att det är svårnått, men det här var mitt steg dit. det var på intet vis lätt att skriva,men det behövde göras.

Waiting on the world to change...

vi är så rädda för oss själva
att vi får stora skälvan
om vi får vara för oss själva
om så bara två kvällar
så vi har e-mail o msn ring min mobil eller hem
så kan vi snacka lite skit, det var längesen
men inte mötas på riktigt, det blir så kladdigt och meckigt
det känns viktigt att träna på tricket att
med mycket snack få lite sagt om det stora mörka hålet
aldrig i livet att vi vågar öppna såret

När jag var 19 år, det vill säga för fyra år sedan, valde jag att byta bort mitt namn givet till mig av mina föräldrar. Jag bytte till ett namn som inte är så vanligt, vilket väl kanske har hjälpt diskussionen att fortsätta. Men nu när det gått fyra år så har jag nått en gräns som jag inte kan stå vid längre. Jag känner att det inte är okej längre, att jävlas med mig för den sakens skull. men för att kunna förklara varför det inte är okej längre så måste jag förklara, vilket jag aldrig gjort förut. Det ligger inte i min natur att berätta sådant för människor öga mot öga och inte heller är det något som jag valt att träna på (att prata irl dvs). Därför väljer jag att skriva.

Jag var 19 år när jag bytte bort karin. Karin, detta förhatliga namn. De som ger mig gliringar hela tiden, vet ni hur det är att hata erat namn? Mitt namn var inte bara ett namn, mitt namn persionifierade en stor del av mig under den tiden. Karin för mig är den mobbade ungen i skolan i småstaden. Karin är barnet i trappan som var tom, vilsen. När jag var 16 år flyttade jag ifrån småstaden, ifrån småproblemen. Jag började försöka skriva karin på olika vis, men inget kunde förändra att det var mitt namn-. Och med det namnet följde känslor som jag inte kunde hantera. Jag var ingen karin. jag vet inte när jag slutade känna mig som det, men någonstans där. jag ville helt enkelt inte längre vara karin heller, jag ville inte vara offret. namnet fick en bitter smak i munnen som jag aldrig pratade med någon om.
när jag var 19 år valde jag att byta namn till Nil. Det hade i ganska många år varit mitt nick på internet och många av mina vänner kallade mig redan nil. Jag kände att jag kunde slappna av bakom det namnet. Av respekt för mina föräldrar, mest, valde jag dock att behålla karin som mellannamn. Jag sa att det var fullt okej ifall de fortfarande kallade mig för karin, eftersom jag har full förståelse för hur konstigt det måste ha blivit för dem.

Det är i nuläget bara min familj och delar av min släkt som forfarande kallar mig för karin. Jag lyssnar fortfarande till det namnet, vanor är svåra att lägga bort. Jag har dock aldrig sagt att jag tycker om det. Men den där respekten (som vissa tror att jag saknar så storligen) hindrar mig från att tjata alltför mycket om det. Jag motsätter mig att vidarepresenteras som karin, för nya kontakter. varför gör ni så? Varför sprider ni vidare ett namn som för med sig så mycket dåliga känslor för mig, som numer bara är ett dunkelt namn mellan nil och maria. ser ni heller inte hur tröttsamt jag tycker det är att behöva förklara för 100e gången att jag bytt namn men att ni fortfarande kallar mig karin. Många kan tycka att det är mitt eget fel då det är jag som satt mig i den sitsen, men jag bad aldrig om att namnet skulle föras vidare. Jag saknar respekten i de sammanhangen.

Sen kommer det till gliringarna, som jag fortfarande får. Jag har genom åren dragit på munnen och tänkt att det är väl okej, för de vet inte varför jag bytte. De ser det som någon omogen nyck som kommer gå över. Men jag har alltså nu nått gränsen där jag inte längre känner att det är okej. Varför ska jag jäklas med och hånas and god knows what, för att jag bytte namn som så många andra även gör? jag hade starka skäl till att inte längre vilja heta karin. varför ska jag behöva känna mig löjlig i andras närvaro, inträngd i ett hörn? När jag dessutom har med mig människor som alltid känt mig som nil, ser ni heller inte hur förvirrande det är för dem? jag förstår att det kan tyckas som en konstig balansgång, men försök gärna någon gång se till det. Försök någon gång förstå att det inte är en nyck, att jag inte en gång saknat "karin" eller för den delen - ångrat mig. att säga att man tror att jag inom 20 år absolut har bytt tillbaka till karin känns för mig som ett hån mot hur allvarligt det är för mig. vad det faktiskt betydde för mig att få ett nytt namn.

namn kan tyckas obetydliga för så många, men inte för mig. Igår satt jag och stirrade ned mot en namnskylt som sa karin hela kvällen och det kändes inte okej. Men under omständigheterna så accepterade jag det. Men sen spårade det ur, och bara för att någon tycker om att skämta tycker jag inte ursäktar något, då jag inte tycker om att bli skämtad med inom vissa ämnen. Jag kände inte att tidpunkten var rätt för utbrott som skulle klassa mig som det barn så många ändå verkar se mig som. Jag gick ut och diskuterade det med anders som föreslog att jag skulle skriva ned det iaf, där det inte kan verka offensive utan där jag har möjlighet att lägga fram mina åsikter. Mina känslor.

Jag visar er faktiskt så himla mycket respekt. Är det inte på tiden att ni visar mig någon tillbaka?




vi hade iaf trevligt på bröllopet, vad min blick än må säga =)

Fortfarande inte av med den onda halsen, vaknade och spottade klumpar av blod och slem imorse. kändes sådär lagom trevligt. min syster mailade och sa att jag skulle höra av mig ifall det inte är bra imorgon så kanske någon annan kan läsa. men bannemej om det inte är bättre imorgon, jag är less på att dricka äckligt te med äcklig honung. jag vill ha kaffe, som det är viss bristvana på just nu. det gör dyngont i halsen att dricka, fan fan.

Nu är håret iaf färgat, det är konstigt att se sig själv i spegeln. Jag minns inte när jag senast var svarthårig, men det kan ändå inte ha varit så länge sen. jag tror att jag var det en stund förra håret, strax innan jag rakade av allting. men jag hann nog aldrig vänja mig, jag blev ganska missnöjd så då åkte allting av. Då måste det ha varit när jag klippte mig när det tagit slut med niklas, hösten 2005. men då var jag även rödhårig. så helt svarthårig har jag nog inte varit sen julen 2004, däromkring. det ger mig dock en skön känsla av hem, falla tillbaka på något vant. Jag funderar på att spara ut det till en snygg utväxt sen, bleka den, och färga den delen rött. men det får bli ett senare projekt, efter bröllopet så att säga. ungefär som att jag rakade nacken i somras men höll det så pass kort rakat att det inte ska synas på lördag :) ingen idé att skapa diskussioner den dagen som är helt onödiga. jag fogar mig till att försöka se fancy ut, eller hur man ska säga.

Min lärare sa innan sommarlovet att jag skulle höra av mig ifall mina betyg inte kommit. hon började jobba..igår, om datumen stämmer. kan jag höra av mig än? :P eller så väntar jag helt enkelt till 27e. för kom gjorde de ju iaf inte, tnx god att jag inte behövde dem akut för att söka till ngn skola. och påtal om skola så har jag försökt klura lite den här sommaren på vad jag egentligen vill göra med de där fancy betygen of mine. det är rätt många som haft åsikter om den saken, folk som har sagt saker som att jag inte ska slösa bort det på ngt skitjobb. utan att jag ska utnyttja vad jag har.
nu funderar jag iaf på om ekonomi inte vore dumt. då får jag ju hålla på med min älskade matte och jag slipper kemin. (vilket har varit ett av mina huvudbryn). som tur är så har jag ju ett år på mig att bestämma mig, men å andra sidan vet jag hur snabbt ett år går.

helst skulle jag ju egentligen bara vilja sitta hemma, dricka kaffe och spela spel. men det vet vi ju att det inte riktigt håller i längden.