headspace

Snacka om att de senaste veckorna blev en pärs. Men nu verkar det som om jag börjar repa mig från allting, ögonproblem, tandköttsinfekterioner, utdragna-tänder syndrom, pengaproblem osv i all oändlighet. Jag kan t.om våga mig på att säga att varken Anders eller jag är förskylda. Alla dessa problem tär självklart på orken och det märks tydligt nu när det bara är en vecka fram till lovet. Idag övervägde jag starkt att ta bussen till skolan, vilket måste ses som höjden av lathet. Men det kändes som om jag inte skulle komma iväg till lektionen annars, med det motståndet mitt inre gjorde. Egentligen hade jag behövt ligga hemma och sova en hel dag, men sådant får infinna sig en annan dag. Jag behövde vara i skolan och kolla igenom grupparbetet som skulle lämnas in, samt få informationen om den uppkommande uppsatsen som ska skrivas om eu och emu. (den duktige minns att det var vid det uppsatsskrivandet som jag hoppade av SamA första terminen). Dessutom var en vän från linköping här och hälsade på idag, vilket är så ovanligt att det lätt var värt att gå upp för. (även om det innebar att jag fick sitta kvar 2h i skolan och plugga).

Men jotack, trött är jag i stora lass. Jag hade en diskussion med min sam-lärare idag där jag lyckades komma upp med faktumet att jag nu aktivt läser 7 kurser. Jag har förr aldrig klarat mer än 6 kurser på halvtempo. nu läser jag som sagt 7 st, varav 1 är på heltempo och 2 är distanskurser. Gud vad jag behöver ett lov. Jag kämpar med min svenskauppsats så jag tror att jag ska bli tokig, och samuppsatsen ger mig kallsvettningar. Jag insåg utöver det att jag verkligen borde skriva matteprov på onsdag, vilket jag är långtifrån redo för, jag fattar inte vad jag pysslar med. Samtidigt som min Programmeringsbok anlände idag och ögonen dimmar ihop såfort jag börjar läsa koden.

Jag behövde en katt med....
Jag skulle ha hämtat en underbar liten kattunge på lördag. Jag hade sett fram emot det väldigt mkt, osmart som jag var så hade jag t.om redan döpt honom. Idag ringde dock ägaren och meddelade mig med förkrossad stämma att min blivande lilla kisse rymt igårkväll och inte kommit tillbaka. Hon letar, mig veteligen, frenetiskt med hjälp av kissens mamma. Men jag har inget som helst hopp....vi pratar om en inte ännu helt tam liten kisse på 12veckor ensam ute i stora världen. Nej, jag kan nog inte ha något hopp. Jag har gått runt i ett grått töcken hela dagen. Det är konstigt hur man kan emotionellt engagera sig i ett djur som man ännu inte äger, men det är verkligen inte omöjligt. Nu är det snart natt och jag måste nog inse att det inte blir någon melkor hit i helgen....eller typ, någonsin. jag måste tänka framåt. det lär dyka upp andra små söta kissar som jag lär bli kär i, det vet jag ju. men inte ikväll, ikväll vill jag bara gråta lite för den söta lilla som aldrig blev min....och som nu kanske finns ngnstans där ute rädd och ensam. (vilket är en verkligen hemsk tanke)

Nu är det dags att sova. imorgon är det fredag och jag är iaf ledig en dag. Den tänkte jag ägna ut att fördjupa mig lite i vad Programmeringen egentligen lär innebära för mig.

för att fortsätta på de ämnena som jag skrev om senast. först och främst: tack, tack för att ni inte stjälper mig utan ser det jag gör som något positivt som uppmuntras. tack för det säkra svaret, nu kan jag lägga det åt sidan och helt fokusera på vad det är jag gör.

jag var helt psyko efter provet i torsdags. jag vet inte själv vad som hände, jag var så sjuk innan jag gick in att jag nästan kräktes. och då viste jag ändå att jag hade det i en liten ask. efteråt borde ajg ha varit lättad men det var tvärtemot, blev snarare värre och värre. jag pressade i mig frukost uppe bland de andra när jag redan hade slutat, bara för att slippa sitta still ensam. vid 11 hade jag slutat hypa och darra och kunde sakta röra mig hemåt, även om hjärtat bultade frenetiskt hårt. hur det gick? ingen aning. bra hoppas jag, men i couldn't care less faktiskt. jag viste inte att det skulle vara sådan press för mig, men det var det men jag tog mig igenom det. det är väl liksom vad som får betyda något. det är ju ändå mitt totala mål med kursen: inte ngt jävla betyg, utan att faktiskt ta igenom det. bekräfta för mig själv att jag kan med.

nu har jag fått en läkartid med, eller vad man ska kalla det. jag ska upp till sjukhuset på torsdag för att undersökas av en sjuksköterska (antar jag) som sedan får bestämma om jag ska träffa läkaren. på något vis så blev allt värre på grund av det. det känns ännu mer som att jag inte borde gå, de lär ju skratta åt mig. anders har lovat att följa med vilket är tur för jag tror faktiskt inte att jag pallar det annars. de lär köra över mig så jävla totalt, jag blir så jävla liten där inne, som om ingen åsikt jag har om min egen hälsa spelar roll. jag hoppas att han kan ge mig styrka att stå för att jag inte tycker att det är okej. men i nuläget vet jag inte ens om det skulle hjälpa,. så rädd är jag. fy fan.

jag tror att anders förskylning hoppade över på mig btw, jag mår förjäkligt.

fortfarande huvudvärk. jag lutar åt min systers teori (även andras teori) att det har med mina evigt krånglande ögon att göra. Då jag ett tag nu varit behov av en läkartid så tar jag chansen och snor en. Det är möjligt fel uttryckt, jag känner nämligen stor ångest för att besöka sjukhuset igen. Men jag börjar inse att jag är tvungen, det har nu gått 4 månader sedan ajg senast träffade min ögonläkare. Jag opererades i mars och träffade honom sedan en gång i månaden fram tills i början av juni. Sommaren har förvisso varit bättre, vissa dagar, men värre när det varit varmt. Nu är det oktober och även om alla säger "vad bra det ser ut!" så kan jag inte riktigt ställa mig bakom det uttalandet. Borde jag inte göra någon sorts efterkontroll? Ska jag bara fortsätta gå och hoppas att det går bort av sig själv? Var det inte vad jag gjorde senast, vad hände då? Jo, jag fick bannor för att jag inte sökt sjukvård innan 6 månader hade gått. Nu i oktober har det 7 månader sedan de senaste problemen dök upp, men ingenting är ännu gjort. Visst ser det bättre ut, på utsidan. men jag vet hur dte känns under huden och jag vet hur det känns de flesta kvällar när jag lägger mig och det skär som nålar under ögonlocken så att jag inte kan röra ögonen. Var inte tanken att vi via min läkarkontakt skulle komma till rätta med varför jag hade alla dessa problem, eller iaf försöka rätta till det? Någon sa till mig att det är min skyldighet som patient att höra av mig. Det tycker jag inte, inte när jag blivit sagd att jag skulle kallas tillbaka i höst. När börjar det bli höst? I augusti och september gick jag runt och lurade mig själv med intalningen om att det inte var höst, för att slippa höra av mig eftersom det är ett sådant ångestmoment. Nu kommer jag inte undan längre, jag måste tränga mig på. Även om min läkare så säger "det finns inget jag kan göra, jag förstår inte varför du sökte hjälp här på specialavdelningen när du inte har problem"(vilket...han kanske skulle säga? jag vet inte. självförtroende någon?) så måste jag gå dit för jag måste höra honom säga det.

gud vilken ångest.

Jag gjorde ett halvdant försök att nå de som ger mig försörjningsstöd själv idag. det gick verkligen inget bra. Däremot pratade jag med min god man ikväll som meddelade mig att hon haft kontakt med dem men att de (förvånande...) inte riktigt viste samt var märkbart förvirrade av min situation. avd är det egentligen att vara förvirrad över? Ska inte alla ungdomar berättigas möjlighet att läsa sin gymnasieutbildning? Ifall jag, som behöver mer studietid än den normala ungdomen, då även behöver ett annat studiestöd än csn (som har sina bestämda veckor man kan få pengar som inte kan appliceras på min situation) har jag då inte rättighet att få det? ska jag inte ha samma chans som alla andra, bara för att det står i ngt fancy papper ngnstans att jag har problem som gör mig speciell? Jag har en möjlighet att må bättre, jag använder min skolgång som min rehabilitering mot ett bättre liv. visst går det otroligt långsamt, men jag är stolt över de steg jag tar. ska jag då inte få det stöd jag behöver utan avbrytas mitt i bara för att jag vill pusha mig själv över en gräns jag aldrig trodde jag skulle nå, för att jag inte vill sätta mig ned och vara nöjd med min situation? det kan jag onekligen inte vara, mitt mål är att trots mina problem vara en fungerande samhällsmedborgare som bidrar med något, inte bara lever på andras pengar. men för att nå dit så måste jag leva på någons bidrag och jag förstår inte hur det kan finnad förvirring över om jag ska vara berättigad detta bidrag när jag aktivt strävar efter att må bättre. jag vet vad som händer om jag sätter mig ned och är nöjd, det vet de flesta andra som känner mig med. då går jag ned mig igen, samma dåliga mörka ciklar som jag spenderat nästan hela mitt liv med att komma ur.

borde dessutom inte de som ger ut bidrag till b.la ungdomar med psykiska funktionshinder vara medvetna om vad alternativen för dessa är i dennes kommun, istället för att ställa sig tveksamma till den underbara handikappsverksamhet som aktivit arbetar för att vi ska få en plats med, som finns där för oss och erbjuder oss en möjlighet som kanske inte finns någon annanstans?

nåväl. nu ska jag gå och sova. jag har fortfarande det där stora samhällsprovet på torsdag och jag börjar röra mig över från "ångest" till "livrädd".

...av den här jävla huvudvärken. Jag har mer eller mindre haft ont i huvudet i en vecka nu. Det är samma huvudvärk hela tiden, precis över ögonen upp längs pannan. ibland orkar jag inte hålla ögonen öppna, vilket får mig att tro att det kommer från ngn sorts överansträngning. Jag har druckit bra så att jag inte haft brist på det, jag har ätit okej, jag har inte superdupertränat, jag har sovit helt okej. Och...ja. det är inget fel på luften hemma och inte i skolan heller. Det är ingen stresshuvudvärk heller. det är bara sjukt jobbigt och störande att vakna varje morgon och tänka aj. mina klasskamraters röster skär i huvudet och när jag går hem från skolan blundar jag halva vägen.  Några idéer vad det kan komma ifrån? Anders sa ngt om dålig skärm, men jag tycker att jag suttit vid datorn mindre än vanligt den senaste veckan och jag vaknar ju faktiskt från 7 timmars sömn med huvudvärk.  Jag förstår inte hur det går ihop. Jag försöker undvika att proppa mig full med smärtstillande eftersom jag vill hålla koll på utvecklingen. (och dessutom har vi inga tabletter kvar)

Den här veckan som kommer innehåller ovanligt mycket att göra. imorgon ska jag träffa maria på morgonen så jag missar träning....sen skola som vanligt. på onsdag har jag skola plus att jag möjligen ska träffa berry, enligt ett sms som just ramlade in. och så ska jag ju till psyk som vanligt. på torsdag har jag samhällsprov som jag är väldigt nervös inför, jag lyckas hela tiden blanda ihop vilka partier som vill att företagen ska vara ägda av staten eller privatiserade. ngnstans under veckan måste jag vara fri från huvudvärk och kunna sätta mig in i det ordentligt. sen på fredag ska jag träna och så kommer ma+pa+mormor hit och senare kommer henrik hem till stan. ngnstans under veckan hoppas jag även få svar från försäkringskassan.

imorgon var det 2 år sen det tog slut med niklas, shit pomfritte. tiden går.

dagens besvikelse: affären hade inte min tandkräm, bara den anders använder som smakar lakritz. yuck. jag vägrar köpa colgate eller pepsodent.
dagens plus: personbevisen kom.